Att följa en dröm som ständigt förändras
Moa, yogalärare, retreatledare & livsutforskare som inspirerar andra att våga följa sina drömmar.
Att följa en dröm som ständigt förändras
Det är vinter och jag har vid det här laget åkt många timmar på Stockholms röda linje och drömt om ett annat typ av liv. Ett bortom karriären, tryggheten, mallen för hur livet ska levas. Jag brukade titta på alla stressade människor och undra: vad är det vi springer emot egentligen?
Alltså, jag var ju själv en av dem. De som sprang. Men inom mig fanns ett skav. Ett skav som tog allt mer plats, alldeles för högljutt för att kunna trycka undan med frågan “är det här allt?” Men att hitta något slags svar mellan Teams-möten, träningspass, middagar, semester, projektledning och yogaklasser kändes omöjligt.
Jag kände mig fast. Spirituellt, emotionellt, fysiskt, mentalt. Och ja, rörelse brukar vara svaret för mig. Så jag anmälde mig till inte bara ett utan två (!) smått hysteriska bootcamps i början av 2024. Träning fyra gånger i veckan kl.06. I två månader. För en månad var uppenbarligen inte tillräckligt.
Och där hände något. Förutom den uppenbara träningsvärken, svetten och pannbenet så träffade jag kvinnor som skulle skjuta ut mig på ett äventyr. En injektion av inspiration. Varje morgon var vi några som stannade kvar efter passet, åt frukost, skrattade, drömde. En fick nytt jobb. En tog tjänstledigt. Jag sa upp mig. Två av oss bokade en enkelbiljett till Costa Rica.
En första insikt: Människor. Vi behöver ja-sägare. De som glittrar i ögonen när de pratar om sina drömmar. De som säger “Ja” inte “Ja men..” när du delar dina.
Jag jobbade som projektledare i centrala Stockholm och undervisade i yoga en gång i veckan. Det kändes som glitter för min själ. Följ glittret, viskade livet. Kvällarna på yogastudion höll mig vid liv. Där kändes det enkelt. Självklart. Det var aldrig riktigt känslan jag hade på mitt “riktiga jobb”. Och det gav mig nyckeln till vad som behövde göras. Det kändes till en början omöjligt. Jag avvaktade länge med att berätta för min omgivning vad som höll på att ske. Jag behövde förankra det i mig själv först och det var ett klokt beslut, andras åsikter hade kunnat förgöra mig i det här läget.
En andra insikt: Vårda dina drömmar (jag säger inte att du inte ska berätta om dina drömmar) men låt ingen riva ner det du bygger upp med vassa ord.
Jag sms:ade en vän, konstnären, hon svara: Moa, du har nycklarna. Kör. Så under våren jobbade jag med mitt mindset. Och sen kom dagen. Det var juni. Jag sa upp mig. Tack och hej. Jag ska åka till Indien. Om min konsultchef såg på mig något chockat och förbryllat? Förmodligen. Men jag minns känslan. Jublet i kroppen. Jag var på väg, planen var inte så tydlig men jag hade följt rösten och bara det var en vinst.
Efter det gick det fort. Hyra ut lägenheten. Packa ner livet i kartonger. Så många kartonger.
Första steget: Indien. Jag hade drömt om att gå en yogautbildning där sedan innan pandemin. Men det hade aldrig funnits tid. Förrän nu. Utbildningen gav mig nya ledtrådar och nycklar. Det var inte enkelt, men det var sant. Efter en utbildning av blod, svett och tårar viskade livet igen efter nya platser och tog mig med en enkelbiljett till Costa Rica. Det regnade när jag kom fram och innebörden av en regnskog blev tydlig. Jag satt i en möglig lägenhet med ett huvud fullt av nya frågor. Allt hade gått så fort. Vad skulle jag göra nu? Min tydligaste nyckel var yoga och det skulle öppna dörrar. Tillit, viskade livet och jag gjorde mitt bästa för att känna just det. Jag spenderade långsamma dagar med min vän och landade i den nya tillvaron. Nöjt av regnet som övergick till solsken. Efter några veckor öppnades en dörr. Jag fick jobb som yogalärare i Nicaragua. I djungeln. En månad senare var jag där. Vrålapor väckte mig varje morgon. Jag undervisade i yoga varje dag. Började surfa. Skrattade högt. Grät ibland.
En tredje insikt: Du behöver inte se hela vägen för att ta första steget. Det går faktiskt inte att tänka fram livet.
Efter ett tag började något skava igen. Inte som förut men jag längtade efter mer, det fanns mer kapacitet i mig än att hålla i yoga en gång per dag, livet viskade, dröm större. Så jag lyssnade. Via Costa Rica, vidare till Mexiko, några samtal senare så var jag på väg “hem” hem som i Europa. Jag landade i bergen i södra Spanien. Och helt ärligt, min första tanke var:
“Vad gör jag här?” Det var kallt. Regnmolnen hängde tunga och jag saknade färsk mango och springa barfota på stranden. Jag ville fly. Men rösten jag lovat att lyssna på sa: Stanna kvar. Så jag stannade. Jag var där för att lära mig co-hosta yoga retreats. Jobbade sida vid sida med grundaren av ett framgångsrikt yoga retreat. Jag fick kunskap som var ovärderlig och min starka nyckel som var yoga höll mig kvar. Och sen kom solen tillbaka. Och med den, min nya vän. En annan kvinna som var där för att göra samma resa.
Vi blev vänner på ett ögonblick. Och därifrån vände allt. Från en dag till en annan började vi prata om att skapa vårt eget retreat. Och nu är det fött. I oktober 2025 sker vårt första yoga retreat i Portugal. Ett land jag ännu inte satt en fot i, men som så tydligt kallar på mig, så jag lyssnar. Att starta ett retreat från grunden är mycket arbete. Men jag vet att det går. Vår vision är tydlig, att skapa en plats för riktigt connection, inom oss själva och i varandra. Att skapa en grund för kvinnor att utforska och möta livet som viskar.
Så vad har alla de här sakerna gemensamt?
Att säga ja. Att lita på processen. Att våga lyssna på nyfikenheten och livets viskningar. Att förstå att ingen annan sitter på nycklarna till ditt liv. Även om många vill få dig att tro just det. Det går att leva ett liv på fler sätt än vi lär oss och vi behöver omge oss med andra människor.
Och ja, krokodilfloden.
Mina vänner kom till Nicaragua för att fira min 30-årsdag. Vi hyrde en pickup. En av dem skulle köra. Men en dag kastade hon nycklarna till mig och sa: Du kör. Jag var rädd för att köra bil och det visste min vän men hon visste också att jag behövde köra. Inte bara bilen, utan mitt liv. Att det var en del i att känna friheten.
Och där körde jag. Ner för ett mindre stup. Rakt genom en flod. En flod med en beryktad krokodil. Men vet du? Det gick efter lätt panik, hysteriskt skratt och livliga diskussioner i bilen.
En sista insikt, vägen ut är genom. Det gäller i livet och ner för leriga stup med krokodiler.
Connecta med mig:
Retreat 8-12 oktober I Portugal, begränsat antal platser skapat för kvinnligt community, av kvinnor.
